Dags för kort uppdatering

Någon påtalade att det var länge sedan jag hade skrivit något här, sant det är sju månader sedan. Hur kommer det sig då? Är jag så piggelin att jag inte har tid att skriva på någon blogg. Nä, tyvärr! Det har verkligen gått lite upp och sen rakt ner igen under den tiden som gått. Till slut känns det bara som att jag upprepar mig. Därav den långa tystnaden.

Dagarna ägnas som vanligt till att träna rehab, orken går ofta hand i hand med hur ryggen känns. Men det kanske är vanligt för andra smärtpatienter också? Det är lätt att sura ihop ju längre som utvecklingen står stilla och nu har jag stått och stampat rätt länge. Så snart det gått lite bättre ett tag så kommer ett nytt bakslag. Under september så hade jag fyra riktigt usla veckor, utan ens att ha gjort något för att få mer ont. Ingen vet heller riktigt varför det helt plötsligt, och som jag ser det, utan anledning bara blir ett så långt sammanhängande ras.

Jag är inne på mitt tredje år på rehab nu, jag drömmer om att träna som jag vill istället för som jag måste. Eventuella operationer eller ingrepp ligger på is, i samråd med ortopeden, och det känns ändå som rätt beslut för mig i dagsläget.

Hoppas att ni har det bra läsare och tack för att ni ändå fortsätter kika in här och kollar läget 🙂

 

Jag fick ett tecken

Det har varit tyst på bloggen rätt länge. Jag har helt enkelt inte haft så mycket att dela med mig av då dagarna bara gått i varandra och det bara har varit rehab på programmet.

Ytterligare ett halvår har gått och jag fortsätter nöta på med mina övningar fem dagar i veckan. Såklart så tryter tålamodet emellanåt men det går ju inte att stressa fram några resultat, tyvärr. Det har jag lärt mig efter 2 1/2 år på rehab. Att ta sig från 3-4 månaders sängliggande till att komma upprätt var en enorm utveckling och nu i efterhand så tycker jag att det var ”lättare” att nå de resultaten än där jag står och stampar idag.

Det går några månader och inget händer hur väl jag än kämpar, det kan kännas motigt.

Men så i slutet på mars så fick jag sju dagar i sträck helt utan smärtstillande, det har inte hänt på väldigt länge. Lyckan var total varje kväll jag la mig och kände att det hade gått en dag till utan en pastill!! Var jag helt smärtfri? Nej, men inte mer än att det gick att hantera utan starka mediciner.

Så vad är då skillnaden, skulle jag äntligen få börja skörda efter allt slit? Jag var såklart jätteglad men samtidigt så fanns rädslan för att göra ”fel” men såklart så funkar det ju inte att bara sitta och vänta på att eventuellt få mer ont igen så jag körde vidare med min träning. Som vanligt så kunde jag inte sitta för länge och jag tog mina pauser under dagen.

Sen kom påskhelgen..

Jag rivstartade med att sova i en helt ny säng efter en biltur. Efter det så kom många bäckar små, mer trappor, mer sitta vid lunch och middag, större ytor, mindre vila mm mm mm.

När jag sen kom hem till igen så gick jag ut på, en sedan länge planerad middag. Det slutade med att jag fick gå hem då det inte alls gick. Det kändes surt som tusan.Två dagar senare fyllde jag på med en sittning i kyrkan på en begravning och efterföljande kaffesittning. Att jag skulle vara i samma form som innan påsk var inget jag räknade med.

Jag fick en vecka.. Kanske inte så kul att det ”bara” blev det men jag väljer att se the silverlining i det! Jag fick en vecka!! Det betyder ju att det är inte omöjligt bara jag nöter på!

Det har stått still så länge i utvecklingen nu så jag behövde verkligen det tecknet!! Nu har ett gått snart en månad efter den typen av påfrestning och tyvärr är jag inte tillbaka där jag var innan påskhelgen men jag känner ändå hopp. Kunde jag komma dit en gång så ska jag väl baske mig kunna göra det igen bara jag fortsätter nöta rehab och inte gör för många utsvävningar.

Att möta en rädsla

Att det gått dryga två år, efter att jag hade mitt bakslag med full kraft när jag befann mig i vatten, det tar hjärnan ingen hänsyn till. Jag vet att jag helt klart är så mycket starkare idag men likväl kan jag känna ett obehag vid de tillfällen jag ska kliva i vatten. Känslan av att benen in ens kan orka hålla emot när jag är så gott som viktlös satte sina spår i form av hjärnspöken. Visst skulle det väl vara himla tråkigt att låta mig hindras att bada, som jag egentligen tycker är himla mysigt och roligt, för att jag ska gå runt att vara rädd!?

Förra veckan hade jag min spa/relax premiär någonsin. Alltså inget äventyrsbad med rutschkanor, vågor och strömmar men väl lite plask i vatten.

Det var verkligen roligt att kunna sitta rätt upp och ner som alla andra, även om det skedde i vatten… Att kunna sitta utan att det molvärker och pulserar i ländryggen och att kunna slippa tänka på att; snart måste jag verkligen kliva upp.

Tanken slog mig att jag saknar att jobba rätt mycket då jag började fundera på hur det skulle kunna gå till att få vara viktlös på jobbet? Jag började tänka på att så här skulle ju jag kunna jobba! Eller tänk att jobba på ISS (ni vet i rymden).

Jaja, ni förstår att jag saknar mitt arbete, mina arbetskamrater och den sociala biten när det är det första jag kommer att tänka på när det inte gör ont att sitta! Tro om de kan fixa nån badtunna till mig på jobbet?? Russinfingrar varje dag, inget konstigt alls!! 😉

Den här gången var det inga konstigheter när jag klev ner i vattnet, däremot när jag klev upp efter att ha varit viktlös i ca 40 min så blev jag väldigt ostadig och vinglig. Jag var helt enkelt inte beredd på kroppstyngden och hela jag trippade runt, mestadels lutande åt höger tills en vägg tog emot mig och jag kunde få koll på benen igen. Nästa pool vi badade i så gick det bättre. Då var jag förberedd och jag kunde kliva upp väldigt sakta och liksom låta kroppen vänja sig, trappsteg för trappsteg.

Sammantaget en riktigt bra dag som jag var lycklig över långt in på kvällen. Så länge hade jag inte varit hemifrån under sammanhängande tid på väldigt länge. Jag var borta i nästan 4 timmar. Av dessa timmar så var jag i vatten större delen av tiden och kände mig som det jag eftersträvar mest av allt. Att vara som ”alla andra” 🙂

Vad gör ni idag läsare?

Plötsligt händer det

I februari i år hade jag min första behandling för min följdproblematik i bröstryggen. Följden av att gå så pass illa som jag gjort rätt länge tar ut sin rätt i övriga kroppen och för mig har det satt sig som berget i övre delen av ryggen.

Fyra, rätt tuffa behandlingar, under en tvåveckors period i februari, inget hände. I april fick jag börja med en ny rörelseövning i form av bågskytte utan båge. En ny runda med behandlingar i maj utan att ens ryggraden sviktade i det området som den i normala fall ska. Nu i veckan blev det ytterligare en omgång av behandling där sjukgymnasten skulle försöka få det att släppa åtminstone liiite. Vid tredje försöket i denna omgång så brakade det till ordentligt! Ungefär tre eller fyra nivåer gissningsvis. Efteråt kippade jag efter andan, fick huvudvärk och blev lite yrslig (som väntat).

Jag känner mig väldigt tilltryckt idag och det var väl också att räkna med men… Nu känns det lite lättare för mig att motivera till att fortsätta ”skjuta pil”. Att komma till rätta med det här problemet är såklart otroligt viktigt då det inte är grundproblemet. Mina krafter och min tid ska läggas på det i ländryggen istället för att börja få mer och mer ont någon annanstans.

Vem vet, säg att det här släppte såpass att rörligheten blir bättre och att det nu ska bli lite bekvämare att dra att djupt andetag 🙂 Kampen fortsätter även om jag just idag unnar mig en vilodag från träningen. Det behövs…

Hur har ni det idag läsare?

Summerar sommaren

Sommaren rasslade förbi lika fort som den brukar men jag ska absolut inte klaga när det varit så ljuvligt varmt. Så vad har hänt sedan vi hördes sist här på bloggen då och vad har jag gjort i sommar?

Jag började tidigt med att få en rejäl smärtimpuls från ingenstans, jag gick på som vanligt och vips när jag klev ner på mitt ”svaga ben” så kom en huggsmärta som gjorde mig kallsvettig och jag tappade helt kraften i benet.  Jag hängde upp mig med armkraft där jag stod och kraften i benet återkom efter bara några sekunder. Jag fick inte mer ont i ryggen än vanligt efter hugget. Däremot blev jag yr och lätt illamående, det här hände på fm och framåt kvällen tog jag ”tom-kliv” här hemma, ungefär som när man gått av en båt. Övervägde att ta åksjuketablett för det var den känslan samt att jag hade synrubbningar i 2-3 dagar. Varför det uppstod det vet ingen mer än att det var en impuls, variant större, i nervsystemet. Man gissar på slumpen då jag inte gjorde något konstigt som att vrida eller ta något konstigt snedsteg eller liknande. Det var liksom bara att vila bort det i några dagar. Någon ryggpatient som har liknade erfarenhet?

Som jag trodde på försommaren så blev det inte några större utsvävningar då kroppen sagt nej till det. För den skull har jag inte bara legat och glott i taket så det måste ju ses som ett framsteg!? Jag har varit på små dagsutflykter där mestadels sol och bad ingått. När jag åker till stranden är det många saker som ska med för att jag ska kunna variera ställe att ligga på men det är rätt slitigt ändå. En dag på stranden gör att jag blir hemma dagen efter, det är jobbigt att ligga på en solbädd….

Vi beslutade oss för att ta tåget utanför stadsgränsen och ta några hotellnätter i en annan stad. En tågresa på två timmar var fullt nog och det tog tid att repa sig ifrån men det var ändå kul att komma ut och vädra sig lite. Jag lever i dryga tvåtimmars intervaller, sen måste jag lägga mig en stund, och tyvärr så följer ju det med även när jag åker bort. Det blir lite ”hackig” sightseeing då när jag inte törs komma för långt ifrån hotellet. Men överlag en bra tripp.

Jag har försökt mig på att gå ut och äta några gånger med mycket varierande resultat. Vissa ställen har stolar som gör att det fungerar att sitta hela 50 min med hjälp av smärtstillande och dessutom kunna kliva upp själv och gå till bilen efter maten. Andra har överjäkliga stolar som gör att jag får resa mig efter 20 min och ledas därifrån.

Rehab har jag skött efter bästa förmåga. De dagar det varit 40 grader i solen har jag valt att gå in på gym och promenader har jag tagit tidigt på morgonen och det har ändå varit för varmt ibland.

Häromdagen så var jag iväg och träffade min läkare som gjorde bedömningen att jag behöver vara fortsatt sjukskriven. Tråkigt såklart men visst är de det rätta för mig men…Tyvärr arbetskamrater vi ses inte i höst heller.. Som vanligt när jag kommer därifrån med ytterligare tre månader med sjukskrivning så blir jag lite nedslagen i någon dag då det kan vara svårt när jag inte ser någon ände. Visst är det bättre än för två år sedan då jag bara låg och glodde i taket men inte tusan är det optimalt, långt därifrån. Så framåt nu då?

Jag fortsätter nöta, nöta, nöta min rehab och ska nu i september är tanken att det ska göras ett nytt försök med att få låsningarna i bröstryggen att släppa. I allafall lite skulle ju vara toppen. Den eviga kampen fortsätter!!

Ha en bra dag läsare själv har jag ett gympass att genomföra!

 

Ny övning

Igår var jag på rehab igen för ytterligare ett möte med min sjukgymnast. Idag ses vi inte lika ofta då jag för det mesta är rätt självgående med träningen. Vi ses när det behövs göras någon förändring i träningsprogrammet eller när han ska göra någon behandling på mig.

Jag har misströstat en del på de sista veckorna då jag inte kommer vidare i utvecklingen så att träffas igår var viktigt även för att få lite inspiration. Tanken framåt nu är att lägga till en balansövning för att försöka komma till rätta med min vingliga gångstil. Att få styrka i mitt högra ben hela vägen igenom i ett normalt steg, även i det utsträckta läget bakåt. Jag fick prova på lite olika alternativ, dels för att han skulle hinna kolla hur jag egentligen går och för att hitta den övning som passar bäst för ändamålet just nu. Alla övningar som jag får kan ju börja på absolut lättaste nivå för att efter ett hiskeligt nötande höjas på svårighetsgraden ett snäpp.

Övningen går ut på att jag ska gå som vanligt skillnaden blir att jag ska korta stegen extremt mycket. Att gå små steg med bara en fotlängd och dessutom skjuta ifrån med kraft så jag jag kommer upp i en typ av tåhävning på den bakre foten. Det blir en väldigt ”hoppig” stil 🙂 Såklart har jag stavarna till hjälp i en början för att hitta balansen. Jag kommer som vanligt fortsätta med mina stavgångspromenader men lägger till de här stegen i slutet på den vanliga prommen. Den dag jag börjar närma mig 10000 ministeg så har eventuellt och förhoppningsvis det skett en förändring på nervnivå. En förändring som kan skicka andra signaler än smärta till hjärnan och som gör att jag kan börja öva på att ta ut stegen en aning utan att benet viker sig. Men dit är det ett tag och många steg blir de …. Eventuella frågor om nervbanor, central sensitisering och annat jox på spinalnivå ber jag att få hänvisa till någon annan 😉

Så.. Ska jag nu gå runt och räkna mina steg nu då? Nä det kanske jag inte gör men jag kan knappast komma om en månad och hävda att jag gjort 10000 repetitioner då jag blir trött rätt fort av själva övningen. Förutom denna och de obligatoriska promenaderna så fortsätter jag som vanligt med mina basövningar för bål och rygg, de övningarna som jag gjort dagligen i snart två år (och som jag är lite less på, mer än less!!!) Därtill har jag även gymträningen och däremellan vilar jag! I september kommer en ny omgång med att försöka lossa på låsningarna i bröstryggen som gör ryggraden helt stum där den vanligtvis iallafall ska svika något.. Det känns bra med en plan framåt!

Jag ska baske mig bli bättre än så här!!!

Nu vill jag ha sommar på riktigt, räck upp en hand de som håller med! 🙂

Have a nice day!

Sommar igen

Ibland blir det kanske lite väl långa uppehåll mellan inläggen, jag har helt enkelt inte haft något nytt att tillföra och dela med mig av. Nu har det varit en sådan period, jag nöter bara på med träningen och försöker komma framåt några kliv. Det har varit mycket varierande resultat måste jag säga. I samband med att jag börjar fundera över detta så blir det lätt att det kan känns som ett evigt mörker runt omkring och det hjälper inte hur mycket jag peppar mig själv med allt som jag kan idag till skillnad mot för två år sedan.

Likväl så påminns jag om allt jag inte kan eller måste avstå ifrån, det kan lätt bli lite nattsvart när fokus hamnar på det. Jag började att fundera över att nu står jag inför tredje sommaren sedan jag blev akut dålig. Jag började tänka över att det skulle ju faktiskt vara roligt att komma utanför stadsgränsen och göra något annat än att träna rehab och bara lämna den bubblan en liten stund.

Fantasin, drömmarna och önskemålen är det ingen brist på kan jag lova! Lika roligt som det är att fantisera om vart man vill åka och vad man vill göra, lika nedslående är det att tvingas kapa den den ena idén efter den andra då det är helt omöjligt att genomföra. Till slut tar man en passare och sätter på kartan och drar upp en radie på säg 15 mil från hemorten, så långt skulle jag kanske komma i bil om jag pressade mig till absoluta max och dessutom skulle kunna vara upprätt dagen efter. Visst finns det härliga ställen att besöka häromkring men det kanske egentligen inte är någonstans vi välja att åka… Svåra val och beslut då jag vill kunna säga ja till något utan att tvingas till att hela tiden väga för och emot på detaljnivå. Vem törs åka tåg? Verkligen tråkigt att det ska vara så att; Vem vet när man kommer fram och tänk om det helt plötsligt blir byte till buss under resans gång. Omöjligt med andra ord, avskyr att vara begränsad!. Framförallt är det väl under sommaren som det kan bli så här jobbigt med allt. Det är oftast då som man vill ut och göra massa saker och mest hela tiden dessutom…

Är det någon som har några tips på hur ni tar er fram när ni har stora problem att sitta och vad göra ni annars, (förutom att tippa sätet till max i bilen och sittligga på en kudde det fungerar bara visst länge)? När man lever i intervaller på lite drygt två timmar sedan måste det finnas möjlighet att lägga sig lite för att plana ut och vila… Alla idéer och tips mottages 🙂

Hoppas ni har en fin dag läsare!

Det går ju inte bra jämt

Fick ihop några veckor i sträck där jag kunde köra på med rehab enligt planen. Superbra! Sedan gör jag något som går under kategorin ”lite för roligt”. Det kan vara åka bil mer än 30 min, leva liiiiite utanför schemat eller vara utanför dörren mer än två timmar då backar jag igen och jag känner de så välbekanta pulsslagen i länden. Då blir det lite vila i några dagar och sen på’et igen.

I  början på veckan gjorde jag ett litet test för mig själv. Jag deltog i en föreläsning om Endometrios som bl.a. ”min doktor” var med och höll i. Det var intressant och givande, framförallt diskussionen efteråt. På nåt sätt känns det befriande att höra en läkare svara; Jag vet inte..

Mitt test bestod av att vara i en situation som liknar mitt arbete om jag skulle arbeta 25%.

Dit och hemresa 15 min per väg och själva föreläsningen varade i 2 timmar. Av dessa två timmar så stod jag först, satt ca 20 min i mitten för att sen stå resterande tid. Jag hade tagit smärtstillande ca 3 timmar innan och tagit det lugnt under dagen för att ha de allra bästa förutsättningarna.

Resultat av testet: Jag får ledas ut till bilen då jag vinglar genom korridorerna på sjukan, där föreläsningen hölls, då mitt ena ben inte vill hänga med riktigt. Stora problem att komma in i bilen och när vi kom hem var det ”intressant” att komma upp för trapporna för att komma in till ryggläge.  Dagen efter då? Rejält ont och stel och kan således inte tänka mig att göra om ”jobbet” idag. Nåväl.. Det var ju bra att få bekräftat!? Hade lite saker som skulle lämnas in till arbetsgivare så jag skickade i mig smärtstillande och åkte och gjorde mina absoluta måsten sen är det bara att vila igen. Jag är sjukt less på att vila!!! Men försöker se det positiva, även fast jag blev så smärtpåverkad så kunde jag med lite hjälp på traven utföra ett ärende själv 🙂

I natt har jag sovit riktigt illa och känt pulsen slå i länden t.o.m när jag ligger, inget ovanligt i det men för mig var det ett tag sedan jag hade den känslan.

Lite reflektioner här hemifrån kammarn’ är att jag känner en sorg över att inte kunna röra mig obehindrat samt att det är tråkigt som fan att jag känner att jag börjar glömma bort hur det kändes att kunna göra det. Jag är ju i grunden en träningsmänniska och har en stor träningsvilja men ibland kan den tryta då jag inte känner att det ger de resultat som jag så innerligt önskar och dessutom tillräckligt snabbt. Men, jag känner ju till på alla sätt och vis att rehab är ingen quickfix….

Vad gör ni idag läsare?

 

Att nå ett mål

Det är verkligen roligt och ger en go känsla när man uppnår ett mål! I fjol vår så kämpade jag med att komma upp i 30 minuter på crosstrainern. Jag startade då på endast 3 minuter och fick öka en-två minuter i veckan. Det tog sin lilla tid men till slut så stod jag där och hade lyckats. Under tiden sen när allt försämrades igen så har jag inte klivit på crosstrainern på många månader men nu har jag kört på ett tag igen och igår så hände det! Jag nådde samma mål igen och det kändes kalasbra! 🙂

Efter rehab så åker hem vilar som jag brukar. Framåt eftermiddagen så ska jag göra några ärenden och där tar det stopp. Alltså verkligen stopp, jag får stanna och väga på varje steg för att känna att steget ska ”hålla” då det är en överjävlig huggsmärta. Jag vill ju helst inte rasa rätt i backen.. Så småningom leder detta till kramp i ryggen. Från länden och upp på halva ryggen. Raka spåret hem och lägger mig och där blir jag kvar resten av kvällen. Av ynka 35 min på stan, jag brukar ju klara nästan 2 timmar från dörr till dörr.

Tror verkligen inte att det var träningen på förmiddagen som blev för mycket utan kombinationen med det andra. Att det ska vara så svårt att hitta Balansen i vad jag kan och inte! Har hämtat mig något tills idag men känner att jag måste vara väldigt försiktig, mer än vanligt, i varenda rörelse då det småhugger lite då och då. Bara vila på programmet idag.

Kommande vecka så ska jag börja träna vid barren, alltså inte den sortens barr de tävlar i vid OS-gymnastiken utan mer ledstänger. 😉

Där ska jag ställa en spegel framför mig och hålla mig i ledstängerna och räta upp kroppen, spegel för att se att jag verkligen rätar upp mig. Därefter ta ett stort kliv fram och därmed kunna avlasta viss kroppstyngd på stängerna för att kunna hålla mig rak genom hela rörelsen och sen helt enkelt kliva tillbaka, ej skjuta ifrån på tillbakavägen det blir nästa nivå. Jag får börja med 10 steg per ben. Balans och styrka enligt mina tre mål från tidigare inlägg. Nöta, nöta, nöta!!

Trevlig helg läsare! 🙂

Nya mål

Så snart jag knåpar ihop två veckor i sträck där rehab fungerar som det är tänkt så börjar jag hoppas, alltså av bara två veckor 🙂 Detta oavsett hur många bakslag som har kommit efter vägen. Där befinner jag mig nu. Två veckors träning som fungerat helt enligt planen, det var ett tag sedan det hände. Även fast vi jobbat på med en ny period för att få låsningarna i bröstryggen att släppa. Visst har jag varit sliten efter behandlingarna men ändå så pass i form att jag kunnat träna dagen efter.

Detta leder till att det kanske är dags att börja fundera på allvar över hur och när jag ska ta nästa nivå i träningstrappan… Jag har kört samma så länge nu så att det känns som det är dags.

Jag har haft som ”hemläxa” i helgen att fundera på det där med nya mål. Inte bara säga att man vill ha ett drägligare liv, det blir lite väl brett då.. Lite svårt att träna specifika muskelgrupper liksom 🙂

Jag har tänkt så här att om jag uppnår det små målen, som egentligen är ganska stora, så leder ju det delvis i sig till ett drägligare liv. Jag har hoppat över de uppenbara målen så som att kunna sitta/jobba/orka vara på benen/ osv… Vem vet de kanske kommer så småningom?

Den här gångens målsättning fick de bli de här utan inbördes rangordning.

* Att få bättre balans och våga och kunna lita på steget i det utsträckta läget även utan stavar och i och med det ta ut steget till full längd. I detta ingår även att slippa vinglet när jag går i trappsteg. Därmed få både en bättre upprätt och gångstil med tempo även utan stavarna.

* Att kunna använda kroppens hela räckvidd, helst i både upp/ner och sidled. Framförallt att kunna plocka upp något tyngre än en penna från golvet (utan att stödja sig på möbler på vägen ner och upp) och att åt andra hållet kunna sträcka sig upp i exempelvis ett köksskåp och ta ner/sätta upp något på/från en hylla med sträckta armar.

* Att på något smidigare sätt kunna ta sig utför. Nu går jag inte på tvären i medlut längre men jag håller ändå emot med stavarna och tempot dras ner.

Ja som ni ser, det finns alltid något att jobba med och emot på rehabträningen. Det blir ju sällan långtråkigt 😉

Ha en bra dag!