Att möta en rädsla

Att det gått dryga två år, efter att jag hade mitt bakslag med full kraft när jag befann mig i vatten, det tar hjärnan ingen hänsyn till. Jag vet att jag helt klart är så mycket starkare idag men likväl kan jag känna ett obehag vid de tillfällen jag ska kliva i vatten. Känslan av att benen in ens kan orka hålla emot när jag är så gott som viktlös satte sina spår i form av hjärnspöken. Visst skulle det väl vara himla tråkigt att låta mig hindras att bada, som jag egentligen tycker är himla mysigt och roligt, för att jag ska gå runt att vara rädd!?

Förra veckan hade jag min spa/relax premiär någonsin. Alltså inget äventyrsbad med rutschkanor, vågor och strömmar men väl lite plask i vatten.

Det var verkligen roligt att kunna sitta rätt upp och ner som alla andra, även om det skedde i vatten… Att kunna sitta utan att det molvärker och pulserar i ländryggen och att kunna slippa tänka på att; snart måste jag verkligen kliva upp.

Tanken slog mig att jag saknar att jobba rätt mycket då jag började fundera på hur det skulle kunna gå till att få vara viktlös på jobbet? Jag började tänka på att så här skulle ju jag kunna jobba! Eller tänk att jobba på ISS (ni vet i rymden).

Jaja, ni förstår att jag saknar mitt arbete, mina arbetskamrater och den sociala biten när det är det första jag kommer att tänka på när det inte gör ont att sitta! Tro om de kan fixa nån badtunna till mig på jobbet?? Russinfingrar varje dag, inget konstigt alls!! 😉

Den här gången var det inga konstigheter när jag klev ner i vattnet, däremot när jag klev upp efter att ha varit viktlös i ca 40 min så blev jag väldigt ostadig och vinglig. Jag var helt enkelt inte beredd på kroppstyngden och hela jag trippade runt, mestadels lutande åt höger tills en vägg tog emot mig och jag kunde få koll på benen igen. Nästa pool vi badade i så gick det bättre. Då var jag förberedd och jag kunde kliva upp väldigt sakta och liksom låta kroppen vänja sig, trappsteg för trappsteg.

Sammantaget en riktigt bra dag som jag var lycklig över långt in på kvällen. Så länge hade jag inte varit hemifrån under sammanhängande tid på väldigt länge. Jag var borta i nästan 4 timmar. Av dessa timmar så var jag i vatten större delen av tiden och kände mig som det jag eftersträvar mest av allt. Att vara som ”alla andra” 🙂

Vad gör ni idag läsare?